Räddaren

Vet ni vad det här är? Det är en snälldosa. Den sitter där i väggen och pyser ut något som gör att Piff glömmer vara så rädd för mig. Mycket förträfflig pryl, för det började bli litet jobbigt med hennes anklagelser hela tiden. Jag vill ju liksom inte komma i gräl i onödan. Inte med min familj i alla fall. Trots allt får hon väl räknas dit, även om det är med viss tvekan. Har därför smugit här längs väggarna för att undvika möta henne, men nu kan jag gå som vanligt igen. Utan att utsättas för yl och morrande.

Annars har helgen varit bra. Inget speciellt har hänt som krävt extraordinära insatser, bara de gamla vanliga träd- och buskkontrollerna. Plus en och annan musreducering, förstås...

Jag förstår inget

Hur ska man tolka detta??? Här fanns förut en trappa. Åtminstone var det någonting man kunde tassa ner för, steg efter steg. Så kom det en tvåbening och tog bort allltihop. Sedan började han väsnas, så jag kunde inte vara på den sidan huset.

Nu ser det ut så här. Vad är meningen? Jag för min del tycker att det är en klar försämring som skett. Visserligen har jag fått en stor platta utanför dörren som är jätteskön att vila på. Men trappstegen? Är de inte litet väl svårtassade?

Annars har jag det riktigt bra just nu. Går in och hälsar på matte bara ibland. Mest för att fylla upp i magen. Tänk om det kunde vara så här alla dagar. Över helgen fortsätter det nog i alla fall. Önskar alla mina kompisar en riktigt god och smaskig helg. Tassar mer på måndag!

Allt väl

Kan meddela att Piff återvände alldeles på egen tass igår kväll. Vilket innebar att varken Puff eller jag tilläts sitta i mattes knä, för där skulle hon sitta hela tiden. Puff blev litet sur, men jag tröstade mig genom att gå ut på jakt i stället. Om sanningen ska fram tycker jag nog det är viktigare i alla fall.

I morse ville inte Piff gå ut alls, hon bara låg och sov i stället för att göra någon nytta. Jag har kontrollerat Mitt Område på vanligt noggrannt sätt. Idag har det varit perfekt lagom varmt väder för min päls. Det har det varit på nätterna också, så jag har slutat med innesovandet som jag praktiserade ett tag. Dessutom är det på nätterna som det starkaste försvaret behövs, det är då som Inkräktaren försöker göra inbrytningar här.

Det är skönt att allt är som vanligt igen. Vanlighet är det bästa jag vet.

Vi letar

Matte har börjat bli litet konstig, för vi har inte sett Piff sedan i morse, och hon brukar aldrig lämna tomten. Vi har en snickare här som för ett himla oväsen ibland, och Piff, som är så rädd av sig, kanske har flytt.

Nu har vi varit ute och letat. Det vill säga, jag bryr mig väl inte så mycket, men jag följde med i alla fall, så att inte matte också skulle försvinna. Det skulle vara en värre kattastrof enligt mitt sätt att se det.

Återkommer om något nytt händer i vår spaningsverksamhet.

Skarpt läge

Vet inte vad som hänt med Piff. Man kan jama att det fortfarande är skarpt läge varje gång vi träffas. Höll på att bli en sammandrabbning igår igen. Jag gick in under matbordet mot väggen, och Piff och Puff grupperade sig på andra sidan. Helt oväntat visade matte litet resolut handlingskraft, och stängde in Piff i sängkammaren. Kunde hon gått ha, den larvpottan. Själv tassade jag mer än villigt ut.

Dessvärre stötte jag ihop med en Inkräktare senare på natten. Den här gången fick jag reda upp situationen på egen tass, vilket jag naturligtvis också gjorde. Ett visst blodvite uppstod, det gick inte att undvika. Det viktigaste är dock att behålla Mitt Område intakt och inkräktsfritt, det är värt alla offer.

Som litet plåster på såren har jag fått smaka leverkorv hos min favoritgranne. Det är nästan det godaste jag ätit! Matte säger att jag inte får äta för mycket sånt. Hon vet inte vad hon pratar om. Det är helt enkelt omöjligt att äta för mycket leverkorv. Om jag får jama vad jag tycker.

Stackars mig

Hade en riktig pärs i lördags, kan jag jama. Var inne i mitt hus en stund för att få mig litet i magen, när Det Mystiska Köksskåpet liksom ropade på mig. Alltså var det dags för en kontroll där inne. Eftersom översta delen är ganska väl inspekterad, bestämde jag mig för att undersöka underskåpet. Hittade ingenting som var värt vidare utredning, men det var ganska mysigt att ligga där och spana, så jag stannade kvar. Då kom Piff...

Hon var helt övertygad om att det var jag som var skåpmonstret, för hon morrade, ylade och bar sig åt. Det var riktigt kymigt att ligga där, visste inte hur jag skulle hantera situationen. Till slut var jag ju tvungen att ge mig ut därifrån. Piff närmade sig, men inte tillräckligt för att vi skulle kunna noshälsa. Hon bara fortsatte att låta, helt övertygad om att jag var ett monster. Totalt knäpp. Försökte mig på en avledande manöver, och smita förbi henne in på kontoret. Det skulle jag inte ha gjort. Hon blev alldeles stortokig och jagade mig i racerfart, uppmuntrad av Puff, som också anslutit sig. Jag försökte gömma mig längst ner på en hylla på kontoret. Framför mig stod både Piff och Puff stridsberedda. Och det blev det. Strid, menar jag.

Alltså, jag är snäll och överseende, men det finns gränser. Instängd och attackerad av två bara måste jag få försvara mig. Piff blev så rädd att det blev blött på golvet, och matte skällde och gick och hämtade vatten att spruta på oss. Men innan hon kom tillbaka hade dom insett vem som var starkast, och gett upp kampen.

Jag gav mig iväg ut för att få litet lugn och ro, och Piff och Puff fick lugna sig inne i huset. Måste nog skicka Piff på både syn- och luktundersökning, eftersom hon inte kan se skillnad på Köksmonstret och mig.

Bestämmandefråga

Vet ni vem som fick sprut i nacken i morse?? Ha! Inte jag! Jag fick bara tassa ut, medan Piff förgäves försökte värja sig mot att bli dränkt av det det där äckliga. För min del inträffade detsamma den dag som matte och husse rymde. När hon kom emot mig visste jag att det var något skumt i görningen. Hon försökte gömma sprutet bakom ryggen, precis som om jag inte skulle fatta. Känner väl igen det där klickljudet som blir när hon öppnar förpackningen! Plus att hon tittar på mig på ett särskilt sätt. Varningsflaggorna står som spön i backen! Frågan är, vad hjälper det??? På något sätt är jag alltid i underläge. Hon vinner jämt, bara för att hon råkar vara litet högre än jag. Ändå har jag fyra tassar och en svans. Plus att det faktiskt är mitt hus som hon får bo i. På något sätt måste det gå att få rätsida på det här problemet. Nu hoppas jag i alla fall att det blir en bra helg för alla mina kompisar och mig. Vi tassas på måndag!

Här är jag igen

Jamens på er, nu har min sekreterare börjat tjänstgöra igen. För min personliga del har jag knappt märkt att hon varit borta. Har haft det riktigt mysigt med lillhussen och den långhåriga tvåbeningen han hade med sig. Hon hade naturliga anlag för kattkliande, mycket uppskattat av mig, kan jag jama. I natt upptäckte jag till min bestörtning en inkräktare smygandes i mina buskar, och rusade naturligtvis omedelbart fram för att undersöka vem som tagit sig denna frihet utan lov. Efter en smärre dispyt förstod han vilka regler som gällde här. Kostade mig mitt halsband, men det kan verkligen kvitta. Önskar jag kunde slippa eländet. Tyvärr verkar matte ha någon slags dolt halsbandslager, för så fort jag lyckas bli av med ett, sätter hon på ett nytt. Det senaste kan beskådas på bilden. Tror inte jag har så mycket mer att rapportera idag. Ska ut på nattskiftet, har slutat med innesovandet, åtminstone just nu. Vi tassas!

Rymmer igen

I natt sov jag inne för första gången på evigheter. Hade planerat att kvarta i mattes säng, men hon var ofin nog att flytta mig till soffan. Men okej då, jag gav mig den här gången och stannade kvar där.

I stället såg jag till att hon kom upp på morgonen. Drog henne ordentligt i håret. Fick omedelbar effekt. Piff och Puff var också tacksamma för det, för vi var faktiskt helt utsvultna alla tre.

Efter frukosten har jag varit mest ute. Åskar har inte hälsat på en enda gång idag. En hel dag utan blött nedfall!

Men nu måste jag meddela att min sekreterare och matte är helt vild. Hon ska rymma igen! Och husse tar hon med sig. Tack och lov får vi katter stanna hemma den här gången, för en av lillhussarna ska komma och bo här. Han som bodde med Piff och Puff förut. Jag gillar honom, så jag tror inte jag kommer sakna matte. Husse tycker nog litet synd om oss i alla fall, för han fixade en fest till oss idag. Varsin stor portion med vitfisk! Det var så smaskigt, så smaskigt.

Ja, även om det inte gör något att matte sticker, så kommer jag förstås sakna sekreterarskapet. *suckar* Ni får ha en mjausig helg, trots att jag inte kommer kunna tassa ner något förrän på torsdag. Men sen har matte lovat att hålla sig hemma ett tag. Håll svansarna högt!

Åskar

Nu tycker jag det börjar bli litet väl tjatigt med alla besöken av Åskar. Han behöver väl inte hälsa på vareviga dag??? Hans visiter omöjliggör vettigt arbete. Fast jag måste ju jama att jag struntade i skyfallet igår kväll, och tassade ut på altanen. Jag bara inte orkade vara inne längre. Kanske har du också känt det där pirret i morrhåren? Utsuget?

Nu är det igång igen, med dundrande. Matte säger att vi måste stänga av datorn, för hon vill inte att Åskar ska komma in i vårt hus. Han har konstiga sätt att ta sig in. Men det är väl bäst att göra som hon säger. Vi tassas mer i morgon!

Inte allt igenom perfekt

Hittills har jag funnit min favoritgranne vara närmast den perfekte tvåbeningen. Idag måste jag tyvärr medge att jag upptäckt vissa brister. Hans uppmärksamhet är inte på topp.

Efter att han och jag avslutat våra jobb i trädgården gick vi ner i hans källare. Han ställde in några prylar, och jag bestämde mig för att utföra en närmare besiktning av ytorna där nere. Döm om min förvåning när jag helt plötsligt hörde dörren stängas, och upptäckte att jag var ensam kvar! Väntade förstås tålmodigt en stund på att han skulle återvända, men ingenting hände.

Till slut blev jag tvungen att ropa högt, för jag hade sannerligen ingen lust att sitta där nån längre tid. Tyvärr har grannen inte fullt utvecklad hörsel, så min väntan blev väääldigt lång. Till slut måste väl ändå mina kraftfulla rop ha nått upp till honom. Han låtsades mycket förvånad när han öppnade dörren, fast han visste att vi jobbat där tillsammans. Det allra minsta man kan begära är väl att ett rum konstateras kattfritt innan man stänger dörren utifrån?! Men han bad så mycket om ursäkt, så jag får väl förlåta honom. För denna gången.

Det kvittade i alla fall

Tjena...det är väl du Piff *lukta lukta* jo det stämmer...

Ska vi fajtas litet...bara på skoj, alltså...

kom an...

Förjamade fräskatt...göm dig du...jag struntar i dig faktiskt...

Äntligen hemma!

Om jag blundar och önskar riktigt, riktigt hårt

att alla kattpensionat ska försvinna...kan det bli så då?

Det blev litet sent i kväll, men nu är jag i alla fall hemma igen. Verkligen på tiden vill jag påjama.

Jag gjorde allt jag kunde för att slippa min påtvingade "semester". Såg hur först Piff, och sedan Puff, stängdes in i sina burar. Gissa om jag insåg vem som stod näst på tur!? Tassade iväg det snabbaste jag kunde och gömde mig längst inne i hörnet under en säng i gästrummet.

Oturligt nog observerade matte min undanmanöver och skvallrade för husse. Han fick i alla fall kämpa ganska bra för att få fram mig. Det kunde han gott ha.

På pensionatet fick jag eget rum, bredvid Piff och Puff. De var inte mycket till sällskap. Piff låg mest under en filt, och Puff gömde sig i en låda. Vi fick mat bara två gånger om dagen. Det var inget vidare, för jag är urusel på att spara. Tiden fram till middagen blev vääääldigt lång.

Blev förstås jätteglad när jag hörde mattes röst igen. Men -bara för att markera- protesterade jag litet när jag skulle in i buren. Även om pensionat är pest, är burinstängning inte långt efter.

På hemvägen hade vi konsert för matte. Vid jamade trestämmigt "Kattens klagosång". Riktigt vackert och effektfullt. Piff lade ytterligare tyngd till framförandet genom att bajsa. Gav liksom djup åt våra protester.

När vi kommit hem upptäckte jag en massa röda små djur med svarta prickar som kröp omkring överallt. Precis överallt. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till dem. Men krypa på min päls, det får de inte. Det finns ju gränser.

Nu ska jag ut och kolla så att inte grannkatten har tagit sig för stora friheter under min bortavaro. Han bor här bara på sommaren, men han ska ändå inte inbilla sig att hans område har utökats på något sätt. Alla sådana tendenser måste stävjas direkt. Ut på jobb, alltså...